Det finns en liten företeelse i vissa kurser här på Medieteknik som heter något så vackert som projekt. Projekt, projekt och projekt. Visst är dessa små tingestar helt underbara! Det finns inget roligare eller mer tidsdödande än att fullständigt gräva ner sig i ett projektarbete även om det så bara är på en ynka liten poäng. Ordet overkill är något som tidigt kommer in i bilden här på MT.

Lägga sig i sängen först då solen tittar upp över hustaken och en stilla smekande gryning dansar in genom fönstret, med variabler och iterationer virvlande bland hjärnceller, är en besynnerlig men samtidigt fascinerande känsla. Trötta ögon sluts, varvid lysande skärmbilder plågar näthinnorna innan kroppen faller i törnrosalik dvala.

Ett projektarbete på MT kan i många fall ses som 3-dimensionellt och utan tidsdimension. Likt i ett svart hål sugs man in och släpps möjligen ut ett par timmar, minuter eller i värsta fall sekunder innan redovisningen.

Att sluta jobba med ett projekt man brinner för är svårt och att bli färdig är tyvärr helt omöjligt. För vad är egentligen färdig? Färdig är ett stort problem i alla områden för en medietekniker. När är något tillräckligt bra, eller när duger det för ändamålet?

Det pirrar lite i magen och en känsla av allmänt välbefinnande infinner sig och sprider sig sakta ut i armar och ben. En förnimmelse av att ha åstadkommit något speciellt, något annorlunda, något helt galet mycket MT. Redovisning av ett projekt handlar om så mycket mer än att bara visa upp vad man gjort. Det är självklart en chans att visa vad man själv och gruppen går för eller att man helt enkelt är väldigt mycket MT. Stå där framme och veta att i all fall somliga av åhörarna i TP2 är imponerade av något man själv varit med och åstadkommit är minst sagt fashionabelt. För ingen vill väl innerst inne vara precis som alla andra. De flesta vill sticka ut, få beröm, känna sig viktiga och betydelsefulla för jordens och människans framtida existens.

Är det jag gjort verkligen något bra då eller är alla andra mycket bättre? Alla projekt är olika och vi tävlar alla på olika villkor. Den enda rättmätiga motståndaren i ringen är du själv. Det enda som kan få dig att må riktigt bra och känna den där känslan är om DU är bättre än dig själv. Har man slagit sig själv behövs ingen bekräftelse på att det man gjort är bra och man får känna sig nöjd. Egentligen ska man inte bry sig för mycket om vad andra gör utan mer se det som inspiration. Om jag är nöjd med mitt resultat, så ska jag vara nöjd med det även efter att jag sett alla andras.

Studietiden är alldeles för kort och projekten för få för att bara såsa runt och tänka på annat. Startskottet har gått! Alla MT:are där ute, tänk på att ha roligt, då är ingenting omöjligt eller för svårt!