Inte bara en eller två gånger har man frågat sig själv frågan: Vad gör jag här? Ja, vad gör man egentligen så här långt hemifrån. För en smålänning som en annan är, känns det en aning som att man hamnat på norrländskt territorium. Långt ifrån alla granar, närheten till Europa och klirrande ölbackar. Är det värt att tillbringa fem år, 40 mil från släkt och vänner? Man åker hem över en helg och kör sitt vanliga "hälsa på folk"-maraton, där det gäller att försöka träffa så många gamla kompisar och släktingar som möjligt under två alldeles för korta dagar. Allt för att bedöva sitt dåliga samvete, som man byggt upp under terminen då man helt enkelt inte haft tid eller ork att ringa till dem.

Av någon konstig anledning har man ändå trots viss hemlängtan aldrig haft en uns av tvekan i kroppen. Tvekan att slänga in handduken, packa väskan och åka hem till mamma och alla härliga jordnära smålänningar där hemma för gott. Nä du, aldrig! Aldrig i livet att man ger upp något sådant här. Chansen till ett bättre liv, chansen att få slippa jobba på den lokala industrin, som alla andra där hemma numera gör. Absolut inget ont om dem, men för en annan skulle det inte vara tillräckligt att ha sina fötter på ett hårt industrigolv dagarna i ända. Det finns folk som tycker att man ska vara nöjd med det man har. Hur utvecklande skulle det vara egentligen? Skulle vi försöka dämpa eller hålla tillbaka vår livslust så skulle vi förmodligen fortfarande bo i grottor och drömma mardrömmar om björnar. Nä, var stolt över ditt driv och din törst efter kunskap och någonting större. Det är den som får dig att utvecklas.

När man var ung och dum.... Nä, men när man var yngre och kanske en aning mindre vis (Nu börjar man låta som morfar i gungstolen), fanns det inga begränsningar. Tron om att man en dag skulle äga världen var inte särskilt långt borta. Allt eftersom medieteknikutbildningen fortlöpte, märkte man att man faktiskt måste kämpa för att få resultat. Man är kanske inte så duktig som man trodde. Känslan av att världen låg för ens fötter, föll alltmer i glömska och man kände sig mindre speciell än vad man tidigare gjort.

Veteran som man numera kan titulera sig efter att ha andats Norrköpingsluft i lite drygt fem år, så har man tyvärr kommit en bit in i vuxenlivet. Hur gärna man än vill att det inte ska vara så, så är det faktiskt så det är. Man har helt enkelt fått lite kött på benen. -Insiktskött, skulle det förmodligen kallas om det fanns ett ord för det. Saken är att det känns faktiskt riktigt bra att för en gångs skull ha sådan koll på sig själv. Även om man fått ramar runt sina talanger, så väger insiktsköttet ändå upp dessa ramar och numera kan man tala om saker och ting och veta att det är exakt så det kommer att bli, med en helt annan precision än tidigare. -Insikt, mina damer och herrar!

Motivation är en annan sån där bov i tillvaron. Ibland känns det som att man lever på en sinusvåg. Går det inte uppför, går det utför. När man sjunkit så långt ner man kan komma, då finns det nåt som får en att ta sig i kragen och sparka sig själv där bak. När man väl kommit igång, finns det ingen som kan stoppa en. PANG, PANG, PANG, saker blir avklarade till höger och vänster ända tills man når den där maxpunkten och luften går ur en. Så här ser livet ut för en periodare. Tack och lov att alla inte fungerar så, då hade man fått dela in företagspersonal i två huvudgrupper, nämligen sinus- och cosinusgruppen som man fått köra i skift med varandra.

Även om det känns surt ibland och man är osäker på vägen man valt att gå, så kommer det att fixa sig till slut. För genom medieteknik har en helt ny värld öppnat sig, där det är kul med matteskämt, där svengelska termer känns naturligare än ketchup till lunchen, där nya vänner blivit till gamla och där din hjärna blivit smartare och dina ben blivit fulla med insiktskött. Halleluja!