När solen dunkar som en slägga mot asfalten och maj månad lider mot sitt slut är det ibland svårt att förstår varför man inte valde någon annan karriärsbana, till exempel börshaj, kung eller något annat yrke med erkänt mycket fritid. Istället ägnar man dagarna åt att trilskas man med envisa tentor, dåligt WLAN och vedervärdigt automatkaffe.
Hur i all världen kan man se fram emot eländet?

Jag tror att fler än jag känner igen den. Mitt i sommaren när regnet står som spön i backen och jobbet känns gråare än vanligt kommer den krypandes, en svag känsla av saknad. Genast sätter tankemaskinen igång och vårens lidande sätts i ett nytt perspektiv.  ”Kanske var det inte så illa ändå, det där kaffet. Och WLAN:et, det är ju faktiskt bättre nu. Där kan man ju i alla fall surfa vart man vill, här på jobbet har de minsann spärrat både Facebook och Youtube.”

De långa timmarna i TP-rummen med kaffetermosen och kexchokladen i högsta hugg känns plötsligt lockande, svåra kurser känns mera som en utmaning än som ett hinder. När juli glider över i augusti sitter man som på nålar; äntligen drar det igång igen! Vännerna samlas, pennorna vässas och höstterminen rullar igång med flaggan i topp.

För när allting kommer omkring, vad gör några sena nätter och jobbiga tentor när man alltid har kul människor omkring sig? När det alltid finns en grill på gång, alltid en fest och alltid en vin-och-plugg-kväll i något kollektiv?
Det är rätt soft att plugga, egentligen.